Jag läste en artikel i Mama (tror jag) för ett tag sedan som jag tänkt skriva om länge nu. Den handlade om rädslor som man kan utveckla när man blir mamma, men som man kanske inte pratar om. Om du är en orolig person sedan innan kanske rädslorna du har haft blir starkare, och tar helt överhand.
Jag har burit på en hel del rädsla sedan tidigare, speciellt efter att min pappa hastigt drunknade och min kusin dog i cancer bara en kort tid efteråt så vet jag hur snabbt livet kan vända. Jag är otroligt rädd att det ska hända Fredrik något och numera såklart även barnen.
Ibland funderade jag på att inte ha barn alls eftersom jag var så rädd att det skulle hända dem något. De har ju ett helt liv att leva, med alla faror som det innebär.
Jag har i alla fall aldrig funderat speciellt mycket på det här förrän jag läste artikeln, och såg att det fanns andra mammor som har samma rädslor eller andra rädslor. Det kan ju utvecklas till tvångstankar och man kan behöva hjälp.
Jag har en otrolig rädsla för att "bli galen". Fredrik har svarat att oftast så blir man ju inte det sådär helt plötsligt men jag tycker att den som är "galen" känner ju inte så, för dem är deras tankar och handlingar helt relevanta. Jag tänker ofta på det, att jag är rädd att bli galen och skada mina barn, tex krocka med bilen med flit. Det är fruktansvärt. Att få en psykos är ju liksom inget som man väljer om man vill få eller inte, om ni fattar vad jag menar.
Fruktansvärda saker händer hela tiden, pappan som kastade sin fru och lilla dotter utför ett stup?! Och som här nedan, mamman som skar halsen av sin bebis?!
Vad har ni för rädslor och tankar sedan ni fick barn?
Precis så är jag med, rädd för att något ska hända hela tiden, tänker alltid det värsta och katastroftankar, ex när vi bokat en resa utomlands fick jag sån ångest att planet skulle störta att jag låg vaken i flera nätter och nästan bokade av hela resan. Med Molle som är så liten och ömtålig får jag ofta "tvångstankar" att något hemskt ska hända, lixom precis som du är man då rädd att man själv ska göra något galet, jag funderare på detta mycket i början för jag var lika med de första barnen, man är så otroligt känslig och sårbar och alls rädslor blir så stora! Min förklaring är att jag tvingar fram dessa rädslor/tankar för att då kunna bearbeta dem rationellt, jag tror oxå att det är våra instinkter som gör oss rädda för faror, det är ju en garanti för våra barns överlevnad att undvika faror. Mår man dåligt själv eller är stressad och ledsen tror jag att dessa "normala" tankar kan ta över och då kan man nog behöva hjälp utifrån. Förstår isf precis hur tänker! Kram /Frida Tuvaliee
SvaraRaderaDet skulle stå; förstår iaf precis hur du tänker!
SvaraRaderaDin förklaring låter väldigt klok, tack :) Skönt att höra att man inte är ensam. Kram!
Radera