Kroppshets och viktnedgång

Jag såg ännu en bild på Instagram, där ännu en mamma tagit två kort på sig själv med några minuters mellanrum, en där hon såg höggravid ut och en där hon såg "vanlig" ut, och kommenterar att internet svämmar över av före och efterbilder, men allt beror på vinklar, ljus och om man spänner ut magen eller drar in den osv. Att folk som blivit smala hyllas och att det bidrar till tjockhat och dåligt mående.

Ibland undrar jag vad folk vill egentligen. Du får inte vara för lycklig och visa upp det, då blir folk irriterade. Du får inte klaga och tycka livet är jobbigt, då blir folk irriterade. Du kan inte vara lagom för då är du för tråkig så ingen kommer följa dig...

Jag följer inga konton alls som gör mig irriterad, jag vill följa folk som inspirerar mig och gör mig peppad och glad. Jag förstår inte de som följer andra bara för att sitta och kommentera negativt och missunsamt, vad ger det dem egentligen?

Och visst blir det fel. Om jag lägger ut en bild så får jag i 99,9 % positiva kommentarer, och de som inte gillar det skriver ju oftast inget. Det kan bidra till att man får en helt fel och omedelbar bekräftelse, beroende på vad det handlar om. Om jag lägger ut en bild på barnen är det ju för att visa upp dem, mina älskade pärlor, och förväntar mig att få positiv respons och inte att någon skriver att jag har fula ungar, om ni förstår...

Det gäller ju såklart ALLT som läggs ut. Om någon skriver att de är så arg över folk som kommenterat något negativt så skriver folk ofta "stå på dig, du är bäst" eller "folk är bara avundsjuka" Jag tänker ofta på att det vi ser är ju bara en sida av myntet, och vi vet inte hela historien. Det värsta jag vet är förklaringen "folk är bara avundsjuk på dig" för ofta är det inte alls så, vi tycker helt enkelt bara olika men det får man tydligen inte. Däremot så behöver man ju inte kommentera allt tvärtemot bara för att man kan.

Nu till det som fick mig att börja skriva från första början. Tjejen på Instagram avslutar inlägget med att hon är så trött på allt lur och alla åsikter om hur man bör se ut och den ständiga hetsen kring den smala kroppen.

Om jag går ner i vikt och är lycklig över det, varför får jag inte visa det? Om jag alltid varit smal och trivs så, varför får jag inte kämpa mig tillbaka till det efter att ha fött mina barn? Att vara smal ger automatisk inte lycka, som många verkar tro, men att vara hälsosam och träna ger oftast en smalare, sundare kropp. Och ja, man kan vara överviktig och frisk men det är ju så att ett ohälsosamt och stillasittande liv kan ge övervikt och risk för följdsjukdomar så är det. Men det får man visst inte säga, eftersom det bidrar till kroppshets och dåligt mående.
Men vad vill hon egentligen med sitt inlägg? Att alla ska vara överviktiga? Får man inte gå ner i vikt? Vad är lagom? Borde inte grundtanken vara att alla bör hitta en vikt/en kropp som de själva känner sig mest bekväm i, eller ska hon bestämma det åt oss? Vad betyder "för smal" för henne? Hur många kilo kan vi få gå ner för att hon ska tycka att det är ok?

Att vara smal och/eller vältränad kommer för de flesta inte av sig själv. Det är få som kan äta allt och inte träna men ändå få muskler, Det är nästan värst att kunna stoppa i sig onyttigheter men inte gå upp i vikt, för då blir de ju sjuka på insidan men det syns inte lika väl. Att vara hälsosam är för mig en kamp, där jag försöker hitta en balans som bör räcka för resten av livet. Jag hade gärna levt på choklad och suttit i soffan varje dag men det blir varken bra eller får mig att må bra. Frisk luft och rörelse gör mig lycklig, men det är inte roligt att springa varje gång, det är jävligt jobbigt ofta också.

Jag vill också det bästa för mina barn, och där ingår det för mig att ge dem bra och näringsrik mat varje dag, och skapa sunda vanor. Att vara ute och röra sig vill jag ska vara något naturligt, och inget tvång. Jag vill också leva med dem så länge som möjligt, och då måste jag ta hand om mig själv så mycket som jag kan!

Och tillslut det här med hur vi väljer att tänka och vad vi väljer att ta åt oss av. Jag följer bara andra "vanliga" mammor, med vanliga kroppar, vanliga stressiga liv, precis som jag. Jag följer inga fitness-morsor för det är inte mitt eget mål. Jag tittar på "mina mammor" och blir glad för deras resultat. Bara för att jag inte lyckas med mina mål kan inte jag vara missunnsam när någon annan lyckas!