Jag och Fredrik har alltid tyckt att det är viktigt att vi har vår säng och vårt sovrum till "oss". Alla våra barn har flyttat in på eget rum ganska snabbt (ca 4-6 mnaders ålder om jag inte minns helt fel), men legat vägg i vägg med vårt sovrum så det ändå varit nära. För oss har det fungerat och vi tycker att det passar oss och vårt "vuxenliv".
Men med varje barn så går det sämre och sämre kan jag säga...och nu finns ingen ork att ta fighten som uppstår utan nu är det lättast möjliga som gäller.
Vi har också alltid lagt våra barn, sjungit en sång och sedan gått därifrån. Det har också fungerat tills nu. Jag kan säga att sex års principer farit åt helvete. Och det är också ok. Jag är redo för det nu, men hade någon sagt nått när jag fick första barnet hade jag inte lyssnat. Nu är plötsligt jag den som småler i smyg åt blivande förstagångsföräldrar när de berättar att "såhär ska minsann vi göra, och vi kommer inte ändra oss när bebisen kommer"
Vi tycker också att det är viktigt att barnen lägger sig i tid så vi två kan få några timmar tillsammans varje kväll. Numera är dock Elis vaken till 20, ibland så mycket som kl 21.
Och Vega vill alltid somna i vår säng, och så bär vi över henne till hennes säng när vi lägger oss.
Och nattningarna som gått så smidigt...nu vet vi hur det är att natta länge! Fredrik sitter med Lisa ungefär 30 minuter varje kväll (jag misstänker dock starkt att tiden är mer beroende av hur länge det tar att kolla Blocket än hur snabbt Lisa egentligen somnat....!)
Och jag som köpte en ny säng till Lisa och med glädje såg framemot att kasta ut spjälsängen fick gott bära tillbaka den in till vårt sovrum! Varje kväll kl 21 vaknar Lisa och kommer upp, lägger sig i spjäsängen och sover. Heeeeela natten. Men bara om hon får ligga kvar där, annars kommer hon på retur hela natten!
Så sammanfattningsvis, det här med att spontanknulla i sitt eget sovrum är just nu bara att fetglömma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar