Jag älskar förlossningsberättelser! Och att föda är det häftigaste jag varit med om, och av mina tre barn var Vega (andra barnet) DEN PERFEKTA FÖRLOSSNINGEN. Jag hade inte kunnat önska en enda grej annorlunda. Alla mina tre har varit toppen, men hennes var perfekt.
Så här kommer det jag skrev efter att jag fött Vega 121212:
Jag var ju till barnmorskan på förmiddagen den 11 december. Efter att hon gyn-undersökt mig och konstaterat 1,5 cm öppen (vilket man kan vara ett tag som omföderska) så kände jag att när hon varit där och pillat så började jag få lite molvärk i rygg och ljumskar, ungefär som mensvärk. Det hade jag hela dagen.
Hela slemproppen gick på eftermiddagen, rosafärgad och äcklig. Jag får springa på toa och göra nr 2 säkert 15 gånger! Ont i röven….
Sammandragningarna börjar som vanligt bli fler på kvällen, men jag anar att de är lite ondare men mer oregelbundna nu. För att få fart på det hela går jag ut på 30 minuters promenad trots minus 20 grader. Sammandragningarna kommer ca var 5e lyktstolpe märker jag. Klockan är då 22.
Efter det tänkte jag att nu lugnar det sig nog ändå så jag hinner sova några timmar. Ringer mamma och säger att det nog kört igång nu men hon kan lugnt sova för jag planerar att lämna Elis på dagis i morgon innan jag åker in!
Nu känns värkarna onda som ca 3-4 på en 10gradig skala men de är så oregelbundna. Känns som mensvärk. Efter ett tag kommer dom med 5-7 minuters mellanrum och jag har tagit Alevdon och värmeflaskan till sängen men det går inte sova. Klockan är 22.30
Jag lägger mig i ett skållhett bad, det brukar ju lugna ner det hela. Men då kommer värkarna med 2 minuters mellanrum och gör ont! Jag tar mig knappt ur badet, och Fredrik sover med öronproppar.
Jag ringer förlossningen och dom vill att jag kommer in. Ringer mamma och väcker Fredrik, tror klockan är ca 24 då.
Mamma kommer insladdande på gården och vi sätter oss i bilen. Värkarna är jävligt onda ca 7-8 på en skala, och kommer hela vägen in med prick 3 minuter mellan och håller i sig en minut. För varje värk kör Fredrik fortare och fortare, han ser att nu är det på gång.
Vi kommer in till förlossningen strax innan kl 02. (Kl 02.58 är hon ute)
Jag tänker att om jag bara är öppen några centimeter nu så skjuter jag av mig huvudet. Men jag är öppen 8 cm! Det känns jättebra att ha kommit så långt redan! Jag får lustgas, andas två värkar och spyr sedan en sväng. Sedan känns det bättre. Dock trycker det på så hemskt mot rumpan, känns som att jag ska bajsa ner Fredrik som masserar min rygg. Jag spänner emot med skinkorna vid värkarna och det känns inte bra, skulle egentligen vilja släppa efter bara. Försöker gå på toaletten men det gör för ont att sitta. Barnmorskan tror att det är hinnblåsan som trycker på bakåt och vill ta hål på hinnorna om en stund. Vega mår bra i magen och jag slipper ha CTG på mig alls.
Jag står och stampar med ett gåbord och brölar i masken. Jag försöker att inte gå upp på tå och spänna mig (som man inte ska göra enligt boken Föda utan rädsla) men jag tycker det funkar bäst för mig att knäa, sedan gå upp på tå, sedan knäa osv. Slänger med huvudet fram och tillbaka och andas bara tre andetag per värk i lustgasen trots att värken knappt börjat då, men jag blir så yr annars.
45 minuter senare är jag helt öppen och jag vill krysta. Barnmorskan tar hål på hinnorna och sätter skalpelektrod på Vega. Jag ligger på vänster sida i sängen och vill ha benen ihop, det gör förjävligt ont när barnmorskan lyfter benet och håller i. Jag känner för varje värk att det rinner varmt mellan benen (vatten och blod) och jag har fruktansvärt ont i både rygg och fram i magen.
Min lugna andning och avslappnade axlar har farit all världens väg och jag tycker jag spänner mig för mycket, men barnmorskan säger att jag jobbar på bra. Jag vill bara hoppa ur skinnet vid varje värk och gör massa konstiga saker med fingrarna, viftar med spypåsen och sånt för att liksom avleda mig själv.
Värkarna kommer varannan minut och jag försöker tänka på att fokusera på de smärtfria tillfällena men jag tycker inte jag hinner det riktigt innan nästa värk tar över. Pratar för mig själv ”snart klart. Snart klart” och släpper ner axlarna och försöker andas ändå.
Den här gången sa jag flera gånger att jag klarar det fan inte, för det kändes oöverkomligt. Jag svor ganska mycket på slutet :)
Även denna gång var det en kant i vägen för bebisens huvud, så barnmorskan tryckte undan den och bad mig krysta, det gjorde jävligt ont men jag kände att huvudet plötsligen kom längre ner. Men denna gång tyckte jag det var ”skönt” att få krysta, det tog udden av värken. Plötsligen går det en våg genom kroppen och den krystimpulsen skjutsade på bebisen rejält neråt! Det går inte stå emot! Jag andades i masken, brölade som en kåt älgtjur och snabbandades om vartannat, det måste nästan låtit komiskt. När huvudet nästan var ute och jag skulle hålla mot krystvärken snabbandades och pustade jag bäst jag kunde men sedan tryckte jag på som faaaaan. Nu ska ungen ut om jag så spricker upp till naveln! Huvudet kom farande och jag tänkte att Äntligen klart! Då satt hon fast med axlarna så jag fick pressa lite extra och vips så var hon ute! Tre krystvärkar tog det denna gång!
Skrek gjorde hon direkt och smärtan försvinner i ett trollslag. Navelsträngen var lite kort så hon kom bara upp på min mage.
Fredrik klippte navelsträngen och vi gosade alla tre ett tag medan barnmorskan försökte få ut moderkakan. Jag fick syntocinon i handen för att hjälpa till men tillslut fick hon trycka rejält på magen så kom den också ut. Inte ett stygn behövde sys!
Vega vägde 3170 gram och var 51 cm lång, något större än sin bror.
Jag känner mig mycket bättre i kroppen denna gång, inte så ont i underlivet alls, lite ont i röven men det hade jag ju innan också! Dock väldigt ond runt naveln, så jag drog på mig ett par tajta ”mormorstrosor” med ben och som är hög i midjan, jätteskönt med stöd för magen och så håller de bindan på plats. Bäckenbotten känns också stabilare denna gång konstigt nog, jag kan redan knipa när jag är kissnödig (det kunde jag inte i början med Elis)
Har nästan slutat blöda redan nu efter ett par dygn. Har väldigt mycket eftervärkar vid amning och när Vega skriker.
Efter 8 timmar åkte vi hem och stolta storebror vill bara pussa och klappa på syster hela tiden :)
(och ja denna gång bajsade jag på mig lite på slutet, men det enda som hände var att barnmorskan sa Nu kommer det lite bajs, jag torkar bort det lite försiktigt nu och jag tänkte inte mer på det)
Vega sover som en sten på dagarna och jag får väcka henne för att amma efter 4 timmar, men på kvällen slår hon upp sina två blå och sen suger hon konstant hela natten. Mina bröstvårtor blir såklart inte glada över det, det gör helvetiskt ont. Jag smörjer med Purelan och håller dom mjuka, och har tagit amningsnappen nån gång för att avlasta dom lite. Men nu när hon sugit igång mig (välkommen Dolly Parton) försökte jag i alla fall hålla henne utan mat med två timmars mellanrum, men det enda som hände var att hon var jävligt arg inatt.
Jag är så glad att min första förlossning var bra – och denna ännu bättre! Knappt någon smärtlindring, snabb och utan komplikationer. Jag känner mig väldigt tillfreds och lycklig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar