Att ångra någonting permanent

När jag var liten var jag sjukt imponerad av min Pappas tatueringar. Jag visste ingen annan som hade tatueringar då, på den tiden var det bara sjömän och värstingar som hade det (och han var tillhörde de senare av dem). Så när jag blev vuxen ville jag inte tatuera mig för att "alla andra" gjorde det då utan för att jag hade velat det sedan jag var liten. 

Min första tatuering är den på höger arm, och då räknades den som stor, många undrade hur jag vågade göra en så stor tatuering - numera är den snarare liten i jämförelse med andras! 

Min andra tatuering är en som går runt vänster arm, och Pappa var med och ritade den, vilket jag är glad att han hann göra innan han dog samma år.

Min tredje har jag på foten, en snigel, en hyllning till min älskade man! 

Hade jag kunnat prata med mitt 19åriga jag så hade jag stoppat samtliga tatueringar. Även om jag tyckte de var tidlösa då så stämmer de ändå inte med den jag är idag. Jag själv tänker oftast inte på dem för jag har haft dem så länge, men jag tror att andra kan reagera på att jag har dem. Numera tycker jag att de förstör hela min image, och döljer dem helst under en kofta.

Det känns verkligen tråkigt! Jag måste ju acceptera dem eftersom en tatuering är permanent, men det blir ju ändå inte som att försöka acceptera min kropp eftersom jag satt dit dem själv. Och jag och Fredrik pratar ofta om hur vi ska få barnen att inte tatuera sig, för han gillar inte heller sina! Hade jag bara kunnat hålla mig till jag var 25 år så hade jag aldrig gjort dem, frågan är nu hur man ska kunna övertala barnen om det sen?!