Nu verkar det som om vi är i den åldern att alla varit tillsammans så länge så nu kommer skilsmässorna istället. Både bland vänner och på sociala medier. Bland de mammor som jag följt genom åren är vi som håller ihop en minoritet. Några har varit tillsammans väldigt kort tid, andra många år - men gemensamt är att de separerar.
Det gör mig verkligen ledsen i hjärtat. Jag är en hopplös romantiker som tror på evig kärlek, och en hel del kämpande. Jag hoppas att Fredrik kommer älska mig för alltid, och att vi fortsätter utvecklas och skratta tillsammans utan att glida isär.
Det är ju ett känsligt ämne det här. Men jag vill bara att alla ska få känna hur underbar och fantastisk äkta kärlek kan vara. Jag blir skitirriterad när jag ser putti-nuttiga-snutti-puss-statusar på Facebook när jag vet att de bråkar och slåss varannan helg, eller flirtar på Tinder. Först blir jag irriterad över att allt ska verka så perfekt men egentligen bara är falskt. Sedan blir jag ledsen för deras skull över att de inte fattat hur ett förhållande ska/borde vara.
Och hur mycket ska man kämpa egentligen? Om din kille inte slår dig, är alkoholiserad eller otrogen är det inte värt att kämpa lite till då? Eller ska man släppa och gå vidare? Och gå vidare? Och gå vidare?! En del byter partner i rasande fart. Kanske måste man vända blicken inåt och istället för att försöka ändra någon annan, ändra dig själv först.
När jag gifte mig var det den lyckligaste dagen i mitt liv. Vi hade haft våra svackor men sedan vi gifte oss har det bara gått uppåt. Jag är tacksam över att jag hittat den som är perfekt för mig. Ibland undrar jag vad som hänt när folk skiljer sig efter kort tid. Lovade de inte varandra i nöd och lust? Jag är genuint intresserad av människor och alla har vi en historia, men det är en sådan sak som man liksom inte kan fråga om rakt ut, så jag får helt enkelt fortsätta undra vad som hände.
Jag tror absolut inte på att kämpa "för barnens skull". Om det ska hålla måste man göra det för sin egen skull och ingen annans. Men man kan inte vara den som kämpar ensam, man är ju två i ett förhållande.
Efter 14 år med Fredrik har jag lärt mig en hel del om kompromisser, hur han fungerar och hur jag fungerar, hur vi löser våra problem tillsammans. Det underlättar att ha samma åsikter om barnuppfostran och ekonomi, annars hade vi kunnat bråka en hel del! Varje dag är inte rolig. Sommaren var kämpig, men för oss var det barnen som var "jobbiga", inte något mellan oss. Att få jobb och fritid att fungera bland trötta, bråksugna ungar.
Så vad säger du, hur mycket ska man kämpa? Är du skild? Eller har du haft samma partner i 35 år? Vad hände för er? Kommentera gärna :)
Jag och min man har varit tillsammans i 12 år. Jag var 17 år när vi träffades och han 21. Vi har tragglat oss igenom en hel del och även om jag kan bli galen på honom ibland så är jag fortfarande galen i honom. ;) Visst tycker vi olika och är oense men han är en fantastisk pappa till våra barn och min partner i vått och torrt. Trots att han aldrig kan köpa vettiga presenter och gärna glömmer årsdagar och sånt.
SvaraRaderaVa sjukt jag har också massor med folk runt om mig som skiljer sig nu! Känns så tråkigt, så ledsamt. Många skyller på varandra, andra gör doms sjukaste grejerna och otrohetsskandaler avlöser varandra. Jag tror många bygger någon form av förväntningar som dom aldrig lyckas leva upp till. Man tror att livet ska va en idyll, med så lite friktion som möjligt och bara bli bättre o bättre utan att behöva jobba för det. Relationer är svåra, man behöver hela tiden satsa på sin relation, ge den näring, gräset är grönare där den vattnas... så är det. Man måste kommunicera, kompromissa hitta gemensamma gyllene mittemellan där båda känner sina behov tillgodosedda. Barn är tufft, man måste va enade i uppfostran, hjälpas åt, dra tillsammans, kämpa igenom dom tuffa små barnsåren ihop. Jag vill tro att det är det som stärkt oss som familj. Men det skrämmer mig när jag ser så många får chockbesked av sina respektive att hen vill lämna relationen. Sen har jag känt att det nästan blivit trendigt att skiljas för att få leva liv som varannan veckans förälder. Ena veckan kan man göra vad man vill, sova, träna, jobba järnet, socialicera med vänner, dejta festa osv o andra veckan är man förälder på heltid o sen är det dags igen att få "kvalitetstid med sig själv igen".... 9 år ihop o jag önskar vi blir gamla o skrynkliga ihop.
SvaraRadera