Förlossningsberättelse

Jag hade inga känningar alls dagen innan förutom det som varit tidigare, sammandragningar utan smärta osv. La mig och sov ett par timmar och vaknade 02.30 av en riktig värk. Gick på toa och där var den, den slemmiga slemproppen! Fick även springa på toa flera gånger och göra nr2.

Kände direkt att nu jäklar var det på gång! Molvärken i rygg och ljumskar spädde på mina misstankar. Första värken var det 10 min till nästa, sedan 8 min och därefter 2-3 minuter mellan! De var dock väldigt korta, knappt 1 minut men jag vågade inte vänta. Fredrik hade kört bilen upp på byn och ställt den på verkstan för att tina av den eftersom den skulle på service kl 07 och mamma som tagit semester för att hjälpa mig började jobba idag igen så min farmor var stand in. Snacka om konstig tajming!

Så Fredrik fick ta sin jobbbil och hämta BMWn och farmor kom hit under tiden. På vägen in var värkarna inte så onda men ca 4-5 min mellan. När vi kom in fick vi gå direkt till förlossningsrum och ta en ctg-kurva, som var fin. Jag var öppen 5 cm då vid kl 05 och jag kände att det snabbt blev mer intensivt.

När hon undersökte mig gick vattnet spontant, det var klart och fint. Och bebisen var ännu inte fixerad utan fortfarande ruckbar! Tog 2 andetag av lustgasen och sedan 3 till vid nästa värk och spydde som en gris så den slängde jag åt helvete. Jag hade bara druckit saft och allt det kom upp igen, och jag blev ganska skakis och trött efter kräk-attacken. Ja jäklar vad jag kräktes, och samtidigt rann det fostervatten för varje hulkning. Först hade de dessutom glömt sätta på lustgasen så den hade inte så stor verkan första omgången haha! Fredrik masserade min rygg men då fick jag ännu ondare värkar så jag stog bara mot gåbordet och andades.

Snart ville jag lägga mig ner och fy fan vad ont jag hade då. Låg på vänster sida med en kall handduk över huvudet och brölade. Det var den där sabla kanten kvar som var i vägen (precis som med Elis och Vega) och när barnmorskan (för övrigt min vän Elin!) tryckte undan den samtidigt som jag krystade, nä det var outhärdligt. Att lyfta på benet gjorde jätteont, så en student som var med fick hålla upp det åt mig, då gick det bättre. Hjärtljuden gick ner till 40-50 slag/min och nu hade bebisen bajsat i vattnet så det blev lite mer bråttom. En till barnmorska kom in och hjälpte till. En skalpelektrod fästes på bebisens huvud och den visade en fin kurva ändå. Jag var egentligen bara öppen 9 cm så jag var tvungen att ta mig igenom ett par värkar till innan jag fick börja krysta, och då ville jag dö. Men jag har alltid tänkt att när jag tror att jag ska dö, ja då är det nästan klart! Och så fick jag krysta, vänta, flåsa, krysta och hålla på så en stund men jag tycker det är "skönt" när man får krysta.

Tydligen krystade jag i 4 minuter men det kändes längre i min värld. Jag försökte göra som Elin sa till mig men jag krystade nog mer än hon ville, för det är jobbigt när halva ungen är ute och så måste man vänta! På slutet då ville jag bara grina lite, men Fredrik var jättebra stöd och peppande så det gick ändå bättre än jag trodde med tanke på att jag inte hade nån smärtlindring. Som jag minns det nu (och det kan ju vara en efterkonstruktion) så hade jag ondare med Vega trots lustgasen. Det som också är "skönt" när det går såhär pass fort är att man slipper många sladdar och grejor. Med Elis hade jag epiduralen i ryggen, värkstimulerande i armen, ctg över magen och skalpelektrod mellan benen, det känns ganska hindrande. Nu hade jag ingenting som var i vägen när jag ålade runt av smärta i sängen.

Eftersom jag var tvungen att flåsa mellan krystandet tog det några krystningar innan bebisen kom ut, och jag kände hur snabbt bebisen trängde ner, hur huvudet kom ut - flås flås - axlarna - vänta - krysta och så känner man armar och allt möjligt som halkar ut på sista krystningen. Jag har aldrig känt det där att det bränner och svider när barnet är alldeles på väg ut, det är egentligen bara mycket mycket obehagligt på nått vis och man vill bara ha UT UT UT barnet. Och ut kom ungen och skrek direkt, och jag grina som en tok. Grinade mest för att det gjorde så ont på slutet och att det var över.

 

Frågade vad det var för kön och de sa att jag fick kolla själv och det var en flicka! Så glad jag blev! Fredrik klippte navelsträngen och barnmorskan började undersöka mig.

Hjärtljuden gick nog ner för hon kom ut med navelsträngen hårt lindad runt ena foten eller för att det gick så fort trodde barnmorskan.

Inget behövde sys men moderkakan bråkade lite. Jag fick Syntocinon intravenöst men det hjälpte inte så då fick jag akupunktur med nålar i lilltårna! Jäklar vad det gjorde ont men tillslut kom moderkakan också ut. Det är snudd på lika ont igen när de klämmer på magen för att få ut den, och undersöker om man spruckit nått, aj aj aj. Och så kände hon med ett finger i rumpan när jag knep så gott jag kunde och även där var det bra.

Proverna som man tar på navelsträngen visade inget avvikande så pulsdippen hon fick hade inte påverkat henne på något sätt (man kan se eventuell syrebrist bland annat)

Lilla tjejen högg bröstet och sög oavbrutet på båda brösten en timme, sedan duschade jag, kissade och bytte till mjukisdress. Då hade de vägt och mätt; 3320 gram och 51 lång! Inte lik någon av oss eller sina syskon, väldigt konstigt att se sitt barn men inte känna igen några drag. På ett dygn har hon dock ändrat ansiktet och är nu lik både sin pappa och syskon, som de alla varit!